Urnordiska
 |
Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2025-04) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
| Urnordiska | |
| Region | Skandinavien |
|---|---|
| Språkfamilj | Urnordiska |
| äldre futhark | |
| Språkkoder | |
| ISO 639‐3 | – |
Urnordiska eller urnordgermanska var det språk som talades i Norden från omkring 250 till 825 efter Kristus under senromersk järnålder, folkvandringstid och vendeltid.[1] Det nordiska språket utvecklades kraftigt under 600-talet och utvecklades så småningom till det efterföljande språk som talades under vikingatiden: fornnordiska. Samtidigt utvecklades även Nordens skriftsystem: under 700-talets andra hälft övergick Nordens runkunniga från den äldre runraden till den yngre runraden.
Indelning
[redigera | redigera wikitext]Urnordiska kan indelas i ett äldre och ett yngre stadium: en äldre urnordiska som talades under senromersk järnålder samt folkvandringstid (250–550) och en yngre urnordiska som talades under vendeltid (runt 550–825). Dessa kan alternativt kallas urnordgermanska och urnordiska. Från omkring 500-talet kom omljud såsom u-omljud och i-omljud, samt nasalassimilation med mera, och från 600-talet skedde den nordiska synkoperingen. Perioden för yngre urnordiska kallas även synkoptiden(no).
Från omkring 600-talet finns belägg för en västlig och östlig form av det nordgermanska språket.[2] som senare utvecklas till fornvästnordiska och fornöstnordiska och Därtill torde en föregångare till gutniskan ha existerat. Omkring år 800 hade urnordiskan börjat skilja sig betydligt från de andra germanska språken.
Tidigaste belägg
[redigera | redigera wikitext]
Konsensus finns ej om urnordiskans bakre gräns. Vissa vill dra gränsen vid runskriftens början eftersom det innan dess inte finns tillräckligt med skriftliga belägg för hur språket gestaltat sig, där föregående språkstadium, det urgermanska, bara existerar som en lingvistisk rekonstruktion. Nya fynd av runinskrifter drar runskriftens början tillbaka, såsom skedde 2023 vid dateringen av Svingerudfyndet till första århundradet eller tidigare; bekräftar vidare att en stor del av runorna är tagna från fornitalisk skrift som dog ut under sista århundradet före Kristus.
En förenkling är istället att dra en allmän gräns vid skiftet från romersk järnålder till folkvandringstiden (omkring 375 e.Kr.) men detta speglar inga språkhistoriska gränser.
Skriftspråk
[redigera | redigera wikitext]Det urnordiska runalfabetet innehöll 24 tecken och kallas den äldre futharken. Man har funnit omkring 200 inristningar på det urnordiska språket, på stenar, berghällar eller amuletter över hela Skandinavien. Det är i huvudsak samma språkform som man möter överallt i Skandinavien på urnordiska runinskrifter, men somliga menar att vissa grammatiska skillnader kan skönjas.
Ett bruk var att ange tillverkare på objekt, såsom stenmaglefyndet (160–375), en pennskrinsliknande ask med texten hagiradaʀi tawide (ᚺᚨᚷᛁᚱᚨᛞᚨᛉᛁ ᛏᚨᚹᛁᛞᛖ): ”Hagråd tillverkade”. Något senare finns de två guldhornen från Gallehus (runt 400-tal), där det mindre bär inskriften ek Hlewagastiʀ holtijaʀ horna tawido (ᛖᚲ ᚺᛚᛖᚹᚨᚷᚨᛊᛏᛁᛉ ᚺᛟᛚᛏᛁᛃᚨᛉ ᚺᛟᚱᚾᚨ ᛏᚨᚹᛁᛞᛟ): ”Jag, Lägäst, Holtes son, tillverkade hornet”.
Inskriften på stenmaglefyndet (texten är uppochner).
J.R. Paullis avbildning av det mindre gallehushornet (1734).
.jpg)
Runan ᛉ som syns i exempelskrifterna ovan brukar translittereras som /ʀ/ men har ett osäkert ljudvärde. I urgermanskan var det ursprungligen ett z‑ljud som uppstod i slutet av ord. I de andra germanska språken försvann det sedermera eller blev ett s-ljud, men i nordiskan blev det istället senare ett r‐ljud som från så tidigt som 800-talet kunde ersättas med r-runan ᚱ för att omkring 1000-talet sammanfalla helt med fonemet /r/, även om det fortsatte förekomma i Sverige under tiohundratalet. När detta skifte från z till r började är okänt och hur fonemt lät under folkvandringstiden och vendeltiden är osäker.
De äldre 24 runorna motsvarade de urgermanska fonemen väl. Runraden kallas även den samgermanska runraden och verkar ha använts av samtliga germanska stammar i Europa innan kristendomen spred sig. I och med de germanska språkens utveckling kom den samgermanska runraden att vidareutvecklas på olika håll. De germansktalande runt södra Nordsjön började runt 500 att introducera nya runor för att täcka fler fonem och från omkring 600-talet märks ortografisk utveckling även i norden, såsom introduktionen av ett icke-nasalt a ᛡ ( translittererat ᴀ återgivingar av runinskrifter) jämte det äldre nasala a:et ᚨ (ą), vilket fortsatte in i den yngre runraden som ᛅ (a) och ᚬ (ą → o).
Utveckling till fornnordiska
[redigera | redigera wikitext]I den urnordiska periodens slutskede, cirka 600–800 e.Kr., förändrades språket snabbt. Den för nordiska språk utmärkande bestämda slutartikeln uppkom, som i nusvenska dagen, till skillnad från engelska the day, tyska der Tag eller nederländska de dag.
Indoeuropeiskans gamla tonaccenter, vilka innebar att flerstaviga ord kunde ha olika betydelse beroende på tonhöjd, försvann i urgermanskan. Istället utvecklades en tryckaccent som lades på ordets första stavelse. En konsekvens av denna utveckling blev i urnordiskan bortfallet av obetonade vokaler. Detta kallas synkope eller, om det är sista vokalen i ett ord som utelämnas, apokope. I och med denna utveckling blev exempelvis gastiʀ till gästʀ och fiskaʀ till fiskʀ.[3] Gallehushornens urnordiska text skulle på den senare fornnordiskan således lyda ungefär *Iak Hlégästʀ hyltiʀ táða horn.
Ytterligare en betydelsefull språklig förändring i urnordiskan var det såkallade omljudet. För svenskans utveckling var i-omljudet särskilt betydande. Det innebar att en tryckstark vokal påverkades av en efterföljande trycksvag vokal, t.ex. i eller u. Det urnordiska domian blev som en följd av detta det fornsvenska døma, medan det urnordiska liusian blev det fornsvenska lysa.[4] Resultat av omljudet kan i dagens svenska ses i växlingar som hand–händer, fot–fötter och bok–böcker.
Bevarade urnordiska lånord
[redigera | redigera wikitext]Man har kunnat rekonstruera del av urnordiskan genom dagens finska, samiska och estniska. Tidiga nordiska lånord i dessa språk har nämligen inte förändrats mycket sedan den tiden. Några exempel (med rekonstruerade urnordiska ord):
- Estniska/finska kuningas < *kuningaz ”kung” (fornnordiska kunungr, konungr)
- Finska ruhtinas "prins" < *druhtinaz ”hövding, drott” (fornnordiska dróttinn)
- Finska sairas ”sjuk” < *sairaz ”sår” (fornnordiska sárr)
- Estniska juust, finska juusto ”ost” < *justaz (fornnordiska ostr)
- Estniska/finska lammas ”får” < *lambaz ”lamm” (fornnordiska lamb)
- Finska hurskas ”from” < *hurskaz ”försiktig, klok” (fornnordiska horskr)
- Finska runo ”dikt, runa” < *rūno ”hemlighet, mysterium, runa” (fornnordiska rún)
- Finska vaate ”klädesplagg” < *wādiz ”plagg” (fornnordiska váð)
- Finska viisas ”vis” < *wīsaz ”klok, vis” (fornnordiska víss)
Se även
[redigera | redigera wikitext]Anmärkningar
[redigera | redigera wikitext]Källor
[redigera | redigera wikitext]- ↑ Urnordiska i Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (första upplagan, 1922)
- ↑ Bandle, Oskar; Kurt Braunmüller, Ernst Hakon Jahr, Allan Karker, Hans-Peter Naumann, Ulf Teleman, Lennart Elmevik, Gun Widmark (2005). ”XVII. Special aspects of Nordic language history I: Typology | § 202. The typological development of the Nordic languages I: Phonology”. The Nordic Languages |. "2". Berlin: Walter de Gruyter. sid. 1856, 1859. doi:. ISBN 3-11-017149-X
- ↑ Petterson, Gertrud: Svenska språket under sjuhundra år, Studentlitteratur, Lund, 2013, s. 70-71
- ↑ Petterson, Gertrud: Svenska språket under sjuhundra år, Studentlitteratur, Lund, 2013, s. 72–73
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]- Urnordiska paradigm och länkar (på engelska, arkiverat av Internet Archive 2020-02-25)
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||