Nordiska språk

Nordiska språk
Talas i	Danmark  Estland (*utdött)  Finland  Färöarna  Grönland (danska/utdött)  Island  Norge  Orkneyöarna (utdött)  Shetlandsöarna (utdött)  Sverige  Tyskland, Sydslesvig  Ukraina, Gammalsvenskby (*utdött)  Åland
Region	Norden
Antal talare	cirka 20 000 000
Språkfamilj	indoeuropeiska germanska Nordiska språk
Skriftsystem	latinska alfabetet historiskt runor
Officiell status
Officiellt språk i	Danmark: danska Färöarna: färöiska, danska Island: isländska Sverige: svenska Finland: svenska Åland: svenska Norge: norska Sydslesvig, Tyskland: danska EU: svenska, danska
Språkkoder
ISO 639‐3	gmq

Nordiska språk, även nordgermanska språk är en germansk språkgrupp i norra Europa, omfattande språken danska, färöiska, isländska, norska och svenska, samt ett antal utdöda språk som norn och passerade språkstadier som fornnordiska. Utöver indelningen i språk som tar fasta på den framväxande standardiseringen inom nuvarande politiska gränser finns och har funnits ett stort antal språkliga varieteter (lekter, dialekter) vars ställning som språk i några fall (som älvdalska) har diskuterats.

Nordiska språk är även namnet på en akademisk disciplin. För att till exempel bli svensklärare skulle en student tidigare läsa både nordiska språk och litteraturhistoria. Numera ingår element av dessa ämnen i blockämnet svenska.

Nordgermanska språk är en av tre germanska språkgrupper, där de andra två är västgermanska språk, till vilka bland annat engelska, frisiska, nederländska och tyska hör, samt östgermanska språk, vilka är utdöda. Germanska språk är i sin tur en av grenarna inom den indoeuropeiska språkfamiljen.

Ur ett språkvetenskapligt perspektiv kan de nordiska språken delas upp i två grupper. Den fastlandsnordiska gruppen utgörs av danska, norska och svenska och bildar ett dialektkontinuum. Den andra gruppen, de önordiska språken, består av färöiska, isländska, och utdöda varietet som norn och grönländsk nordiska.

En annan indelning, som tar fasta på tidiga tendenser i urnordiska och fornnordiska, är å ena sidan västnordiska i Norge och Island och Färöarna, tidigare även Grönland och Nordöarna, Skottland), och och å andra sidan östnordiska i Danmark, Sverige Finland och Estland, samt gutniska, som är en särskild östnordisk form på Gotland. Indelningen är schematisk, och många varieteter i östra Norge samt härjedalska, jämtska och möjligen älvdalska intar eller har intagit en mellanställning.

Kring år 1000 var hela det nordiska språkområdet förståelsemässigt homogent, fornnordiska, med fornöstnordiska, fornvästnordiska och forngutniska varieteter. Före 700-talet hade Norden ett språk, urnordiska, som var påfallande enhetligt i bevarade runinskrifter.

Ungefär 20 miljoner människor i Norden har ett nordiskt språk som modersmål. Nordiska språk talas också i viss utsträckning av emigrantgrupper, historiskt huvudsakligen i Nordamerika och Australien.

Nordiska språk (skandinaviska språk) skall skiljas från språk i Norden, som också omfattar språk från den uraliska språkfamiljen (samiska, finska och meänkieli) och från den eskimåisk-aleutiska familjen (grönländska).

Allmänt

Nordiska språk
Fastlandsnordiska:

  Danska

  Norska

  Svenska

Önordiska:

  Isländska och färöiska

De germanska språken i Europa

  Nederländska

  Lågtyska

  Centraltyska

  Högtyska

  Engelska (insulära anglo-frisiska)

  Frisiska (kontinentala anglo-frisiska)

  Östnordiska

  Västnordiska

Gräns mellan nord- och västgermanska språk.

Nordiska språk är en undergrupp i den germanska språkgrenen och härstammar från fornnordiskan, det språk som började talas i Norden från ca 700-talet e.Kr. och som runt 1000-talet delades upp i de mer distinkta regionala dialekterna fornsvenska, forndanska, forngutniska, fornnorska och fornisländska.

Till en början var skillnaderna minst mellan svenska och danska (östnordiska språk) och mellan (väst-)norska, färöiska och isländska (västnordiska språk), medan skillnaderna var större mellan dessa grupper (väst- och östnordiska språk), samt forngutniskan.

Till de västnordiska språken hör färöiska, isländska, norn (utdött) och varieteter av norska, som alla har sitt ursprung i dialekten fornvästnordiska. De östnordiska språken omfattar danska och svenska, som uppstod ur fornöstnordiskan. En separat gren av de nordiska språken utgjorde forngutniskan, som talades på Gotland under medeltiden och hade ett skriftspråk fram till 1500-talet. I dag räknas emellertid gutniskan inte som språk utan ses som en nordisk dialekt då den inte har ett vedertaget skriftspråk, tagit så mycket lån från svenskan och eftersom Gotland inte är en egen stat.

Ibland skiljer man de två norska skriftspråken åt och räknar nynorskan till de västnordiska språken, medan bokmål, som är mycket mer påverkat av danska, räknas som östnordiskt. Distinktionen mellan västnordiskt och östnordiskt är vansklig på många sätt. Exempelvis glider svenska och norska dialekter över i varandra och någon naturlig gräns mellan svenska och norska existerar inte.

En modernare indelning

En modernare klassificering, så kallad synkron klassificering, delar upp de nordiska språken på ett annat sätt. Denna uppdelning bygger istället på dagens skillnader, varvid språkgruppen delas upp i två andra grupper: öskandinaviska språk och fastlandsskandinaviska språk.

Färöiska och isländska ingår då i den första gruppen och norska, svenska och danska i den andra. Denna uppdelning är mer relevant när det gäller dagens situation, och inte språkhistoriskt. Dagens skillnader mellan de båda grupperna fastlandsskandinaviska och öskandinaviska har uppstått på grund av öskandinaviskans isolering. De skandinaviska dialekterna har genomgått liknande utvecklingsstadier och påverkats av i synnerhet lågtyskan. Uppskattningar gör gällande att mellan 30 och 40 procent av de ord skandinaver dagligen använder härstammar från lågtyska. Av de fastlandsskandinaviska språken står särskilt det bokmålsnorska och danska skriftspråket varandra mycket nära. Detta beror på att bokmålet utgått från danskan, som under dansk-norska unionen var det officiella skriftspråket. Nynorskan som har utgått från de norska dialekterna och är mindre påverkad av danskan, har å andra sidan fler drag gemensamma med svenska, drag som bokmålnorskan saknar.

De fastlandsskandinaviska standardspråken är ömsesidigt begripliga och framförallt norrmän och svenskar har mycket lätt för att förstå varandra. Dessa har svårare att förstå det danska uttalets säregna utveckling.

Diskussion om en eventuell skandinavisk språkunion

Eftersom danska, norska och svenska är ömsesidigt begripliga, har det diskuterats mellan länderna om att inrätta en skandinavisk språkunion, så som skedde 1980 med nederländskan, för att på lång sikt stärka språkens ställning internationellt. Samordningsprojekt från slutet av 1800-talet har bland annat samordnat den tekniska terminologin, samtidigt som norskan och danskan har infört bokstaven å och danskan avskaffat versal inledning av substantiv (så som tyskan fortfarande har).

I praktiken har danskan en tendens att glida från norska och svenska i sitt uttal.

Den nordiska språkgruppen

Eftersom de nordiska varieteterna är närbesläktade och har indelats efter flera olika principer kan en översikt över språkgruppen inte ges i form av ett språkträd. Med utgångspunkt i den nutida politiska indelningen kan språken sägas vara danska, färöiska, isländska, norska och svenska. I dialektologi har följande grovindelningar gjorts:

• danska
  • jylländska (på Jylland)
  • ödanska (på de danska öarna)
  • östdanska (på Bornholm)
• svenska
  • sveamål
    • dalmål (i Dalarna)
  • götamål (i delar av Götaland
  • norrländska mål
  • sydsvenska mål
  • östsvenska mål
  • gotländska mål
• norska
  • östnorska
    • östländska (främst i Østlandet)
    • trönderska (i Tröndelag)
  • västnorska
    • västländska (främst i Vestlandet och i Agder
    • nordnorska (norr om Tröndelag)

Bland de nordiska lekterna (dialekterna) finns flera med historisk, språklig och geografisk särställning, till exempel den geografiskt isolerade i det närmanste utdöda gammalsvenskan i Gammalsvenskby i Ukraina, och dalmålet älvdalska för vilken en politisk strävan för erkännande som nationellt minoritetsspråk finns.

Älvdalsmål anses allmänt höra till sveamålen, men det har numera en egen ortografi och på grund av att den inte kan förstås av personer som talar andra dialekter anser många språkforskare att älvdalsmålet ska räknas som ett eget språk. Å andra sidan är älvdalsmålet/ älvdalskan en dialekt av dalmålet (eller dalskan), som av språkbrukarna själva upplevs som ett eget språk.

Ur historisk synpunkt räknas de sydsvenska dialekterna ibland som östdanska mål. Rent språkligt finns det inga nationella gränser mellan de nordiska dialekterna.

Forngutniskan räknas varken till de östnordiska eller de västnordiska språken utan utgör en separat gren. På grund av framförallt politiska skäl är dagens gutniska dialekt (Gutamålet) inte att betrakta som ett språk.

Jamska, som räknas till de norrländska målen, kan både jämföras med den norska trøndskan och med norrländska mål. På grund av detta har det diskuterats om jamska ska räknas till de västnordiska eller till de östnordiska dialekterna.

Skriftspråk skall ej förväxlas med talade varieteter. I Norge förekommer, vid sidan av skriftspråken bokmål och nynorska, två icke-officiella men etablerade typer av skriftspråk. Riksmål liknar bokmål, men är mer konservativt än detta. Riksmålet används av många, speciellt i städerna. Vidare finns högnorska, som är ganska lik nynorskan, men som är mer trogen Ivar Aasens ursprungliga dialektanpassning. Det används av en minoritet. Inom bokmålet har stor oenighet funnits eftersom tillskyndare av radikalt bokmål har velat göra bokmålet mer likt nynorska och har velat anknyta till norska dialekter. Tanken har funnits att gradvis närma de norska skriftspråken till varandra tills samnorska har uppnåtts, med denna tanke har uppgivits.

Historia

De nordiska språken härstammar från urnordiskan och fornnordiskan som i stort sett enbart belagt via runskrift före 1000-talet. Rökstenen från omkring 800 ger en viss uppfattning om detta språk.

Förurgermanska (bronsålder)

De nordgermanska språken härstammar från den urindoeuropeiskan. Omkring 2000 f.Kr. migrerar möjligen en okänd folkgrupp från Baltikumområdet till Sverige och för med sig en äldre föregångare till germanska språk. Denna östliga folkgrupp blir snabbt utbredd i hela Skandinavien och omkring 1500 f.Kr. kan man tala om en germansk språkform, ”förurgermanska” eller ”paleogermanska” (jämför tyska: Vorurgermanisch, engelska: Paleo-Germanic).

Under årtusendet före Kristus bildas framväxer den germanska språkgruppens moderspråk urgermanskan. Språkgruppen indelas sedermera i östgermanska (gotiska), västgermanska (tyska, engelska) och ”nordgermanska” (de nordiska språken).

Urgermanska (förromersk järnålder)

Under antiken invaderar Romarriket den centraleuropeiska regionen Gallien (dagens Frankrike) och senare Germanien (dagens Tyskland), varvid de urgermanska språken kommer i kontakt med det italiska språket latin, och lånar in ett mindre antal ord. Runt Kristi födelse introduceras det första påtagliga skriftspråket i Norden, den äldre runraden, vilken uppvisar nära släktskap med äldre fornitalisk skrift.

Under denna tid talas det nordgermanska språket kanske främst i de skandinaviska kustområdena och i södra Skandinavien. I centrala och norra Skandinavien talas andra språk som uppvisas genom lån i samiskan, där en tredjedel av samiskans ordrötter inte kan rekonstrueras som ord med etymologier inom den uraliska språkfamiljen. I nordkalotten talades en förmodad föregångare till ursamiskan, kallad ”protolapska” eller ”urlapska”. Samiskan påvisar annars stor språklig kontakt mellan ”nordbor” och ”ursamer” under forntiden, där 24% av det samiska ordförrådet är lån från nordgermanskan.

Urnordiska (senromersk järnålder)

Från senromersk järnålder omkring 200 e.Kr. återfinns fler runinskrifter i Europa vilket möjliggör en klarare särskiljning av de germanska språken. Från detta skede brukar man kalla det nordgermanska språket för urnordiska eller urnordgermanska.

Under folkvandringstiden (400–550) skiljer sig västgermanskan ytterligare från nordgermanskan och östgermanskan genom en kraftig utveckling där grammatiken förenklas, vilket särskilt syns i avsaknaden av det tidigare välanvända substantivsuffixet /-az/, vilket enbart överlever i urnordiskan och östnordiskan, i urnordiskan utvecklat till /-aʀ/ (där /ʀ/ representerar ett mellanting av z och r).

Under vendeltiden (550–800) går urnordiskan igenom en större utveckling. Det förut nämnda suffixet /-aʀ/ förkortas till enbart /-ʀ/, medan /w/ framför /u/ och /o/ faller (wu → ωu → uu → ū), varför exempelvis urgermanskans *wulfaz utvecklats till ulfʀ i fornnordiskan och slutligen till ”ulv” och *wundrą utvecklats till undr i fornnordiskan och slutligen till under; ljuden kvarstår i tyskans och engelskans wolf och wonder.

Under samma period utvecklas även runskriften. Den äldre j-runan ᛃ, tidigare benämnd något i stil med *jár (jämför engelska: year), tappar sin första stavelse och blir ár ("år"), varav den omtolkas till en icke-nasal a-runa med tecknet ᛡ, transkriberat /ᴀ/, där den äldre a-runan, ᚨ, benämnd *ąs (”asagud”), blir en nasal vokal, transkriberat /ą/. Dessa två blir sedermera de yngre runorna ᛅ (a/æ) och ᚬ (ą/o).

Under 600-talet påvisas även tecken på regional förgrening, varav det urnordiska språket kan delas upp i: urvästnordiska (Norge), uröstnordiska (Danmark, Sverige) och urgutniska (Gotland).

Fornnordiska (vikingatid)

Omkring 800-talet har det urnordiska språket utvecklats till det som kallas ”fornnordiska”, vilket sammanfaller ungefär med början för vikingatiden. Mellan 750–800 introducerats även den yngre runraden, vilken ersätter den äldre runraden. Av okänd anledning minskas antalet runor från 24 runor till 16 runor, där flertalet runor får mer än ett ljudvärde.

Under vikingatiden blev de regionala skillnaderna allt mer påtagliga, och fornnordiskan indelas i: fornvästnordiska, fornöstnordiska och forngutniska. De fornöstnordiska språken var fornsvenska och forndanska som senare blev svenska och danska. Den västliga grenen, från början fornnorska, kom senare att föras med nordiska bosättare till Island, Färöarna, Grönland, Shetland, Orkney och norra Skottland omkring år 800–900, vilket sedermera blev ”önordiska”, indelat i färöiska, isländska, grönländsk nordiska och norn. De nordiska regionala dialekterna uppfattades inte som skilda språk förrän som tidigast på 1200-talet.

Av de vikingatida nordborna användes själva ibland namnet ”dansk tunga” som beteckning för det gemensamma nordiska språket.

Medelnordiska (medeltid)

Under högmedeltiden hade fornnordiskan utvecklats vidare. Det gamla utljudande ʀ–fonemet sammanföll med /-r/, vilket sedermera blev förlängt till /-er/ med en inskottsvokal. Under denna tid började den latinska skriften introduceras av centralmakterna och kyrkan, och kom så småningom att konkurrera ut runskriften, även om runskriften kom att överleva länge hos allmogen. Av språkliga skäl användes även vissa runor i latinsk skrift för germanska ljudvärden som saknade latinsk bokstav, såsom runan ᚦ (/th, dh/), vilken än överlever som bokstaven þ i isländska.

Under mitten av 1400-talet försvann den nordiska befolkningen på Grönland. Under slutet av 1400-talet övertog skotska kronan Shetlandsöarna och Orkneyöarna från Norge,, vilket ökade inflytandet av skotska språket över norn, vilket slutligen dog ut under början av 1800-talet.

Nynordiska (tidigmodern tid)

Under 1300-talet kom fler centraleuropéer till Skandinavien, särskilt tyskar. Tyskarna hade svårt att klara det nordiska kasussystemet, varför det så småningom bröts ned och förenklades. Framför allt var det nominativ och dativ som försvann, även om dessa överlevde regionalt och i vissa språkformer fram till modern tid. Dessa språk brukar kallas nydanska och nysvenska och så vidare. Man brukar säga att fornnordiskan försvinner överlag omkring 1500–1550, även om detta inte ger hela bilden, och så sent som i början av 1500-talet kunde man ännu tala om de nordiska munarterna som ett enda språk.

I önordiskan, såsom isländska och färöiska, överlevde kasussystemet, varför dessa språk skiljer sig avsevärt från fastlandnordiskan. Av de moderna nordiska språken är skriven isländska det som står närmast det gamla språket.

Antal talare

Språk	Antal talare	Noteringar
Svenska	10 500 000	280 000 finlandssvenska
Danska	6 000 000
Norska	5 000 000
Isländska	320 000
Färöiska	75 000
Älvdalska	3 000

Nordiska språks särdrag

Det finns en del som skiljer nordiska språk från övriga språk i den germanska språkfamiljen.

Förändringar under tidig urnordisk tid

Före den stora synkopeperioden, som började på 500-talet, skedde en del förändringar i urnordiskan, som redan då kom att skilja nordiska språk från övriga germanska språk och som ännu lever kvar.

Bortfall av slutljudande nasaler

Slutljudet n har fallit bort i de urnordiska slutljuden. Det gäller till exempel efter ordet i, som heter in på engelska, tyska, italienska, sardiska, friuliska och latin. Detsamma gäller verbens infinitivformer, till exempel känna, som heter kennen på tyska (ursprungligen med ett a framför n).

I fornengelskan fanns också n bevarade i infinitiven, men i den senare engelskan föll sedan hela inifinitivändelsen bort i till exempel verbet fæstnian. Det motsvarar svenskans fastna, som har blivit fasten på modern engelska, (det första n:et är bibehållet). Ytterligare exempel på bortfall av bokstaven n i nordiska språk är ordet på, som tidigare hette å (jämför satsen "å ena sidan"). Engelska och tyska motsvarigheter här är on och an. P:et i på kommer från sammansättningen upp + å, uppå (jämför engelskans "upon"). En skillnad mellan väst- och östnordiska språk när det gäller bortfall av n som slutljud är ordet lögn på svenska (där n:et är bevarat), och där motsvarigheten heter lygi på isländska.

Även bortfall av m som slutljud har förekommit i danskan, norskan och isländskan. Det danska och norska ordet fra liksom det isländska frá hänger samman med ordet fram, liksom svenskans från och engelskans from. I forndanska förekom både fran och fra jämsides, men i fornvästnordiska har bara formen frá funnits. När det urnordiska fram föll bort, bildades formen frá.

Bortfall av uddljudet w eller v

Bortfallet av w har gett oss ord som orm och ulv. På bilden Lokes avkomma, avbildad av Emil Doepler. De är Hel, Fenrisulven och Midgårdsormen.

Uddljudet w har fallit bort framför u och o, bland annat på grund av vokalens och konsonantens likheter (jämför engelskans o-liknande w), till exempel: orm, ulv, ull, under med flera, vars etymologiska motsvarigheter heter worm, wolf, wool, wonder på engelska och Wurm, Wolf, Wolle, Wunder på tyska. Ett annat ord är ordet ord som på engelska och tyska heter word respektive Wort. Detsamma gäller etymologiskt orden orka, yrke, yrka på svenska och det fornisländska yrkia, som betyder "arbeta". De nordiska ordens motsvarigheter på engelska och tyska är work, Werk, Werken, würken med mera. V:et har bibehållits i det svenska ordet verk, liksom i alla andra ord som börjar på va-, ve- eller vi- i svenska. Ytterligare ett exempel är ordet und på isländska. Und är en synonym till ordet "sår" och heter Wunde på tyska och wound på engelska.

I isländska finns bevarade former i verbens tema där v har fallit bort. Till exempel heter ordet vunnit på isländska unnið (men vinna i infinitiv, det betyder bland annat "arbeta") och även i imperfekt plural unnum "vi arbetade" eller "vann". Det förekommer också i andra verbs tema, till exempel i verbet verða ("bli, varda") där "blivit, vorden" heter orðið, orðinn. Verben "vada" och "växa", vaða, vaxa på isländska har till exempel imperfektformerna óð, óx i singular; uxum etc. i plural.

Återkomst av w eller v som uddljud i nordiska språk

Så småningom uppstod åter ett initialt w-ljud framför o i danska, norska och isländska. I ord som började med wa- påverkade w-ljudet a (partiell assimilation), så att detta blev o. Sedan ändrades halvvokalen w till konsonanten v och den kvarstod framför o. På så sätt fick danskan och norskan orden vogn (av wagn), voks (av wax), da. vold och no. voll (av wall), vorde (av wartha, nysvenska varda). Utöver denna förändring fick norskan och danskan (liksom svenskan) på senare tid in en del lånord som börjar på vo-, som till exempel volt och volumen (volym). I isländska påverkade w-ljudet den långa vokalen á, så att den blev o. Exempel på detta är vog ("våg att väga med", av vág), vogur (bukt, av vágr), vopn (vapen, av vápn), vor (pronomen; av várr), vor (årstid, av vár), votur (våt, av vátr).

Bortfall av w framför r i de västnordiska språken

I västnordiska språk har w fallit bort framför r, varför vrede blivit reiði i isländska.

Uddljudet w, v har fallit bort framför r i västnordiska språk. Vrå heter till exempel rá på isländska, vrede heter reiði; och vred heter reiður. Fler exempel här är ordet vräka som heter reka, vrak som heter rak (något efterlämnat och drivande, bland annat när det gäller hö), vrång som heter rangur, röng, rangt i de tre genusen (jämför engelskans wrong), vrida som heter ríða etc. Jämför engelskans uttal av wring, wreck, wrong med flera.

Bortfall av uddljudet i eller j

Uddljudet j har fallit bort framför alla vokaler; till exempel i orden år, ok och i orden ung, yngre, yngst, som motsvaras av engelskans och tyskans year, Jahr, Joch, yoke, young, jung, jünger osv.

Nordisk brytning

Genom att ett a sköts in efter e och därpå följande omljud uppstod ordet stjärna (jfr. tyska Stern.)

Det har funnits en tendens att lägga in bokstaven j framför en ursprunglig vokal. Detta har två olika orsaker. Det ena är att det beror på nordisk brytning, som innebär att en efterföljande vokal har skjutits in och "brutit" en monoftong (vokalen e) till en diftong. Denna brytning finns inte i de västgermanska språken, till exempel tyska och engelska. I andra fall kan det finnas en ursprunglig urgermansk diftong eu, som har utvecklats olika i de olika germanska språken.

När det gäller nordisk brytning, kan man tala om a-brytning och u-brytning. A-brytning har skett i ord som det isländska stjarna, stjärna på svenska, genom att ett a har skjutits in efter e. Resultatet blev stiarna. Genom progressivt (framåtverkande) i-omljud blev det stjärna i svenska och stjerne i danska och norska, medan isländska inte påverkades av progressivt i-omljud. Istället har det i vissa fall påverkats av u-omljud, så att den isländska motsvarigheten till tjärn heter tjörn. I de västnordiska språken är brytning mindre vanlig än i de östnordiska. Sålunda motsvaras svenska stjäla, danska stjæle, av isländska och nynorska stela, liksom de svenska och danska/norska jag, jeg på nynorska motsvaras av eg.

Den andra formen av brytning, u-brytning, innebär att ett u har skjutits in efter e och har bildat former som miolk, biorn och hiort. Genom i-omljud blev biorn till björn i de östnordiska språken (och genom u-omljud till björn även i isländska). Miolk blev mjölk i svenska och nynorska samt mjólk i isländska. Hiort blev hjort i svenska och danska/norska, medan det genom u-omljud blev hjörtur i isländska. *Erþu blev till jord i svenska och danska/norska, medan det genom u-omljud blev till jörð i isländska.

En tredje brytning är w-brytning av kort y i de östnordiska språken. Det innebär att ett y som står före ngw eller nkw brutits till iu. Exempel på detta är urnordiska synkwa, som blev siunke siunka i danska och svenska. I danska omvandlades sedan siunke till synke genom i-omljud. I isländska blev synkwa till sykkva genom assimilation av n, och senare sökkva genom sänkning av y. På samma sätt har det fornisländska syngva blivit siunga i forndanska och fornsvenska. Ordet lyng på isländska har likaså blivit liung i de östnordiska fornspråken.

Återkomst av i eller j som uddljud

Genom att u sköts in efter e och diftongen förenklades till o fick vi jord (jfr. tyska Erde).

Alla urnordiska uddljudande halvvokaliska i försvann runt 500-talet e. Kr. Ett enda ord finns kvar oförändrat sedan dess (bortsett från att i blivit j). Det är ordet ja (på färöiska och isländska já).

Ett initialt j-ljud uppstod så småningom åter framför vokalerna. Till största delen beror detta på att j bildades genom a-brytning, eller u-brytning. I isländska berördes inte ia av omljud, men istället blev io till iö genom u-omljud.

Exempel på ord som genomgått a-brytning: Ordet jag har genomgått brytning i de fastlandsskandinaviska standardspråken (utom nynorska) och de flesta folkmål (ej i Jylland eller västra Norge). I de flesta danska och många norska mål har ordet dessutom genomgått progressivt i‑omljud (standarddanska och bokmål/riksmål ⟨jeg⟩). Jag berördes i fornsvensk tid allmänt av progressivt i‑omljud, men i trycksvag ställning uteblev övergången, och därför växlar iæk och iak i fornsvenska handskrifter. Standardnusvenska och de flesta svenska folkmål har den icke omljudda formen ja(g); även de danska målens sydsvenska grannmål har ja. I övrigt finns ett antal inhemska ord i de nordiska språken som börjar på jä-, je- och jæ-. Exempel från norska: Jerpe, jerv, jette, jevn. Motsvarande ord på svenska resp. danska heter järpe, jærpe och så vidare. På isländska finns orden jarðar- (jord-), jafn och jarl, (varav det sista är lånord i svenska).

Exempel på ord som genomgått u-brytning: Jord i svenska, norska och danska. I isländska börjar de ord som berörts av u-brytning med jö-, eftersom de också har förändrats genom u-omljud. Sådana ord är jörð (jord) och jökull (jökel är lånord i svenska).

De två inhemska ord som börjar med ju- har i urnordiska börjat med eu. Det är dels jul (isl. jól), som kommer av urnordiska *euhula och dels juver, som kommer av urnordiska *eudhr-.

Rätt många ord som börjar på j har de nordiska språken (speciellt svenska, norska och danska) fått som lånord, till exempel jaga, jungfru, januari, juni, jesuit, jovialisk från tyska respektive latin.

Diftongen eu blev iu i djur. I andra ord blev det andra varianter. Illustration av George Roux i Jules Vernes roman "Captain Antifer" (or "The Wonderful Adventures of Captain Antifer".

Förändring av den urgermanska diftongen eu

Den urgermanska diftongen eu blev ofta monoftongen i i de västgemanska språken. I engelska blev stavningen ofta ee, som i deer, medan tyskan ofta har stavningen ie, som i Tier. I de nordiska språken blev eu till iu, så att till exempel det urgemanska deuza- blev diur. I svenska kvarstår det som djur, i isländska blev det dýr genom R-omljud, och i danska blev diur senare dyr genom i-omljud. Vidare har ordet tjuder, av urgemanska teuðra-, i isländska blivit tjóður, i norska tjor, och i danska tøjr. Verbet gjuta på svenska är dessutom en form som är lik den isländska formen gjóta, liksom njuta är likt njóta och skjuta är likt skjóta. När j har föregåtts av r har utvecklingen i isländska skilt sig från den som skett i svenska. När isländska har fått brjóta, krjúpa, rjóka och så vidare, har svenska, liksom danska, oftast fått y genom i-omljud. De tre isländska orden i exemplet motsvaras alltså av bryta, krypa, ryka på svenska. I lånordet djävul (från grekiska diábolos) har ia blivit djævel i danska och djevel i norska. Isländska har fått djöfull genom u-omljud.).

Omljud i de nordiska språken

Genom omljud har e blivit i, såsom i isländska sigla.

Omljud förekommer som i-omljud i alla germanska språk. I de nordiska språken förekommer dessutom a-, R-, u- och w-omljud.

A-omljudet är äldst, och påverkar /u/, som sänks till /o/, och /i/, som sänks till /e/. Exempel är isländskt neðan ’nedan’ (jfr isl. niðr ’ned’) och brot ’brott’ < *bruta.

I-omljudet är av olika ålder. Äldst är i-omljud på /e/ som blir /i/. Exempel är isländskt sigla < *seglian ’segla’, rigna < *regnian ’regna’. Detta tidiga i-omljud, som sannolikt var samtidigt med a-omljudet, har fått mindre omfattning i de nordiska språken än i de västgermanska. Fler spår i de nordiska språken har de yngre i-omljuden satt. De påverkar /a(:)/, /o(:)/, /u(:)/, /aw/, /ju:/ så att de kommer att artikuleras längre fram i munnen, och i vissa fall också med högre tungställning. Exempel är isländskt gestr ’gäst’ < gastiz, læsa ’låsa’ < *lāsijan, synir ’söner’ till son, knýta ’knyta’ av < *knūtijan.

R-omljud förekommer endast i västnordiska och påverkar /a/ som blir /e/, /iu/ som blir /y/ och /u/ som blir /y/ i fornvästnordiska. Exempel: Isländska ker (jfr. gotiska kas, svenska kar), isländska kýr av urnordiskt *kuR, och isländska dýr (jfr. gotiska dius, svenska djur). Gotiskt -s motsvaras av -R i urnordiska.

U-omljud är yngst, och förekommer rikligast i västnordiskan. Det påverkar /a(:)/, och i några få fall /e/. Det fonetiska resultatet av detta omljud är något oklart. I isländska handskrifter skrivs det på olika sätt, i den poetiska Eddan ofta som en au-ligatur. I normaliserade texter återges det alltid med ǫ (”o med hake”). I nutida isländska skrivs det ö. Exempel är isländskt lönd < lǫnd < *landu och tøgr ’tiotal’ < *teguz. I fornsvenska har bland annat hon och honom bildats från *hânu han.

W-omljud påverkar /i/ som blir /y/, och /a/ som blir ǫ i fornisländskan. Exempel är isländskt tryggr ’trygg’ < *triggwiaz, och hǫggva (höggva) ’hugga’ < *haggwan.

De ovan nämnda omljuden är alla regressiva, det vill säga bakåtverkande, men i fornsvenska och forndanska förekommer även progressivt i-omljud: hialpa > hjælpa, biorn > björn, fioll > fjøll > föll.

Det urgermanska ii blev i urnordiskan ggi. På den vägen fick gudinnan Frigg sitt nordiska namn.

Andra tidigt uppkomna skillnader

De särskilt för nordiska språk förekommande personliga pronomina han och hon, som inte har några ursprungliga pluralformer eller någon neutrumform. Motsvarigheterna i tyska och latin är: er, sie, es respektive is, ea, id. I de nordiska språken fungerar, sedan denna språkändring, de demonstrativa pronomina det, de, dem osv. som personliga pronomina i neutrum och plural istället för de ursprungliga formerna. Engelskan har dessutom importerat detta som lånord när det gäller pluralformerna they, them. På engelska är annars motsvarigheten i singular he, she, it. He är möjligen en äldre form än han, hon.

En annan tidig förändring som skedde var att urgermanska uu och ii i urnordiskan blev ggu och ggi. Till exempel:

• hauuan>hagguan>hoggva, "hugga", (höggva på isländska, jämför hauen på tyska).
• dauuō>dogg (genitiv doggvar), "dagg", (dögg på isländska, jämför Tau på tyska).
• triuuar>tryggr (ackusativ tryggvan), "trygg, trogen", (jämför treu på tyska).
• aiia>aggia>egg, "ägg", (jämför Ei på tyska).
• Friiō>Frigg, gudinnan Frigg, (jämför Fria på fornhögtyska).
• tveir, tvær, tvö "två" på isländska, med genitiv tveggja (analogt utvecklat ur <tvai-iō).

Senare förändringar

Nasalassimilationer

Sticka lydde ursprungligen stinga, men när n försvann blev g till k.

Bokstaven n, (som är en nasal), har ofta fallit bort framför k, g och d, t; speciellt i de västnordiska språken. Exempel finns i imperfektformerna gick, fick, stack, sprack med flera. I tyskan motsvaras gick av ging och de ursprungliga infinitiverna för stack och sprack är stinga och springa. Det ena verbets tema, som ännu finns kvar i isländskan, blir alltså springa, spring, sprakk, sprungum, spryngi, sprungið. Sticka på svenska har alltså utvecklats ur imperfektformen stack. Till detta kommer också verbet dricka som heter drink och trinken på engelska och tyska, liksom orden tacka, tack som heter thank, danken, Dank osv. på engelska och tyska. I västnordiska språk (isländskan) har denna utveckling gått ännu längre. Verbet sjunka heter till exempel søkkva, sökkva i vissa norska dialekter och på isländska, likaså böjs bland annat verbet binda på isländska enligt följande tema: binda, bind, batt, bundum, byndi, bundið, det vill säga: batt har ersatt den svenska motsvarigheten band. Ännu ett exempel är att Frankrike heter Frakkland på isländska. I ortnamn i bland annat Bohuslän finns en liknande ljudutveckling: brant heter bratt, liksom klint heter klätt med mera. Det ursprungliga nk blir alltid kk och det ursprungliga nt blir alltid tt i de västnordiska språken.

Se även

• Nordmän
• Nordiska dialekter
• Skandinaviska
• Nordistik, eller nordisk filologi är forskning om de nordiska språken

Källor

Allmänna källor

• Arne Bengtsson, Vårt språks liv och historia, Bonniers – Svenska Bokförlaget, andra tryckningen, Albert Bonniers boktryckeri, Stockholm 1963;
• Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok, Lund 1918–20;
• Ragnvald Iversen, Norrøn Grammatikk, Aschehoug & Co., sjätte reviderade upplagan, Aktietrykkeriet i Trondhjem, Oslo 1961;
• Niels Åge Nielsen, Dansk etymologisk ordbog, Köpenhamn 1969;
• Svenskt Ortnamnslexikon, Språk- och folkminnesinstitutet, Uppsala 2003;
• Sven B. F. Jansson, Isländsk-svensk ordbok, Íslenzk-Sænsk Orðabók, Rabén & Sjögren Bokförlag, Kungälv 1989, s. XX ff. – Förteckning över starka och oregelbundna verbs tema finns från s. XXIII och framåt. Verb där bokstaven v har fallit bort framför u och o finns främst på s. XXVIII, där verb som börjar med bokstaven v finns uppradade.
• Elias Wessén, Isländsk grammatik, Norstedts – Svenska Bokförlaget, andra upplagan, Carl Bloms Boktryckeri A.-B., Lund 1966.
• Elias Wessén, Svensk språkhistoria, del 1, Almqvist & Wiksell/Gebers förlag, 1965.

Vidare läsning

• Förhandlingar och uppsatser. 14, 1900., Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors, 1901, Wikidata Q113451050, ISSN 0039-6842, https://urn.fi/urn:NBN:fi-fd2019-00022426 
• Olav Ahlbäck (1980), Studier i nordisk filologi / Olav Ahlbäck ... ja muita, Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors, Wikidata Q113529783, ISSN 0039-6842, https://urn.fi/urn:NBN:fi-fd2019-00022670 
• Hugo Pipping; Rolf Pipping (1945), Studier i nordisk filologi. 31.-32. banden / utgivna genom Rolf Pipping ; [Hugo Pipping ... [ja muita]., Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors, Wikidata Q113526334, ISSN 0039-6842, https://urn.fi/urn:NBN:fi-fd2019-00022797 

• Ture Johanisson; Rolf Pipping (1949), Studier i nordisk filologi. 39. bandet / utgivna genom Rolf Pipping ; [Ture Johannisson ... [ja muita]., Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors, Wikidata Q113526417, ISSN 0039-6842, https://urn.fi/urn:NBN:fi-fd2019-00022576 
• Rolf Pipping (1960), Innehållsförteckning till Studier i nordisk filologi 1-50 (1910-1960). 2 / Rolf Pipping., Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors, Wikidata Q113528412, ISSN 0039-6842, https://urn.fi/urn:NBN:fi-fd2019-00022482 

• Hugo Pipping (1914), Till frågan om l- och n-ljudens kvalitet i de nordiska språken / Hugo Pipping., Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors, Wikidata Q113396230, ISSN 0039-6842, https://urn.fi/urn:NBN:fi-fd2019-00022437 
• Hugo Pipping (1917), Urgermanskt aiw i de nordiska språken / Hugo Pipping., Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors, Wikidata Q113396375, ISSN 0039-6842, https://urn.fi/urn:NBN:fi-fd2019-00022651 
• Hugo Pipping (1921), Sex kapitel ur de nordiska språkens grammatik / Hugo Pipping., Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors, Wikidata Q113518940, ISSN 0039-6842, https://urn.fi/urn:NBN:fi-fd2019-00022677 
• Mirja Saari; Taina Pitkänen; Christer Laurén; Olav Ahlbäck (1975), Studier i nordisk filologi / utgivna genom Olav Ahlbäck ; Mirja Saari, Taina Pitkänen & Christer Laurén., Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors, Wikidata Q113528511, ISSN 0039-6842, https://urn.fi/urn:NBN:fi-fd2019-00022775 

• Bruno Sjöros (1917), Två samnordiska kvantitetsregler / Bruno Sjöros., Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors, Wikidata Q113396374, ISSN 0039-6842, https://urn.fi/urn:NBN:fi-fd2019-00022521 

Externa länkar

• Om de nordiska språken
• Länkar till nordiska ordböcker på webben
• Om det nordiska språksamarbetet
• Deklaration om nordisk språkpolitik
• Den nordiska språkkonventionen
• Undersökning av språkförståelse i Norden
• Særnordiske Ord - Scandinavian-only words