Hoppa till innehållet

Runnorska

Från Wikipedia

Runnorska är den första perioden av det fornnorska språkets historia som följde skiftet från urnordiska till fornvästnordiska och varade från omkring 600-talet till 1000-talet. Särskiljning mellan fornväst- och fornöstnordiska kan redan dras vid 600-talet medan senare förgrening till fornisländska och den följande äldre fornnorskan sker kring 1000-talet.

Namnet är en analog till rundanska och runsvenska[1][2][3] och kommer av att majoriteten av det skriftliga materialet från perioden är belagd med runskrift.

  1. Henrik Williams (2007). ”Den vikingatida nordiskan, dess enhetlighet och variation”. Sällskapet för svensk dialektologi. uu.diva-portal.org. sid. 237. https://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:39762/FULLTEXT01.pdf. Läst 9 augusti 2024. ”Redan mycket tidigt övergår /r/ till ett »vanligt», dvs. alveolart r, i västra Norden. Det finns en handfull runnorska exempel på bevarat /r/ fram till 900-talet, men i östra Norden har fonemet fortsatt sin överlevnadskamp genom hela vikingatiden.”
  2. ”Var finns Jämtlands alla runstenar?”. jamtamot.org. 1995. sid. 18. https://www.jamtamot.org/jamtlands-tidning/jt1992-2005/jt1994-2-1995-1.pdf. Läst 30 september 2024. ”Han inledde sitt anförande med att ge bakgrunden till striden om huruvida runstenens språk är runnorska eller runsvenska.”
  3. ”Runjämtskan på Frösöstenen och Östmans bro”. diva-portal.org. sid. 49. https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:60890/FULLTEXT01.pdf. Läst 30 september 2024. ”Vittnar inskriftens runskick, ornamentik, personnamn och språkbruk om att det är utfört i antingen runnorsk eller runsvensk tradition, så är detta ett viktigt indicium på från vilket håll man har hämtat den nya tron.”