Hoppa till innehållet

Ria Wägner

Från Wikipedia
Ria Wägner
Ria Wägner på omslaget till Hemmets Journal 38/1961.
Född28 oktober 1914[1]
Ulrika Eleonora församling, Stockholm
Död11 november 1999[1] (85 år)
Lidingö församling
BegravdLidingö församlings kyrkogård[2]
Medborgare iSverige
Utbildad vidWhitlockska samskolan
SysselsättningÖversättare, författare, TV-programledare, journalist
MakeStaffan Rosén[1]
BarnVeronica Wägner (f. 1947)[1]
FöräldrarHarald Wägner[1]
Ellen Rydelius[1]
Redigera Wikidata

Ria Wägner, egentligen Maria Wägner,[3] född 28 oktober 1914 i Stockholm, död 11 november 1999 på Lidingö,[4] var en svensk författare, översättare och programledare i TV. Hon fungerade även som TV-producent och journalist, och hon var en pionjär inom svensk television. Med sitt husmorsprogram Hemma blev hon under andra hälften av 1950-talet en av de första svenska TV-kändisarna.[3]

Biografi

[redigera | redigera wikitext]

Uppväxt och studier

[redigera | redigera wikitext]

Wägner föddes 1914 som enda barnet till Harald Wägner och Ellen Rydelius, båda författare och journalister. Ria Wägners far dog när hon var tio år, men dessförinnan hade föräldrarna separerat; hon växte därefter upp med sin mor som tillhörde den första generationen kvinnliga journalister i Sverige.[3]

Modern var även verksam som översättare och författare till en svit resehandböcker. Wägner följde ofta med sin mor på resorna i Europa, och vistelsen i Rom, där Ria Wägner undervisades i en klosterskola som drevs av engelska nunnor, varade i två års tid. Efter återkomsten till Sverige fortsatte hon 1920[3] sin skolgång på Whitlockska samskolan i Stockholm, där hon tog studenten 1933.[3]

Hemmet på Fleminggatan blev samlingspunkt för Ellen Rydelius kamratkrets av kvinnliga journalister, som kallade sig "Ligan". I deras sammankomster deltog ibland även Wägners faster Elin Wägner, som blev en fast punkt i tillvaron för henne och en stor förebild i tonåren. Uppväxten bland självständiga yrkeskvinnor präglade Wägners syn på jämställdhet. ”Jag växte upp i en amasontillvaro som tidigt gjorde mig till feminist utan att jag visste vad det innebar”, skriver hon i memoarboken Rena rama Ria (1991).[3]

Tidig karriär, familj, tidiga böcker

[redigera | redigera wikitext]

Efter studentexamen följde 1933[3] språkstudier i Lund, där Ria Wägner spelade studentteater och umgicks i radikala studentkretsar som medlem i Svenska Clartéförbundet och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet. Studierna varvades med jobb som reseledare i Europa, men allteftersom fascismen och nazismen bredde ut sig i Italien och Tyskland stängdes gränserna och resorna upphörde.[3]

Redan före sin filosofie magisterexamen i slaviska och romanska språk 1939 började Wägner år 1938[3] sin journalistbana som allmänreporter på kvällstidningen Nya Dagligt Allehanda. 1941 gick hon över till Vecko-Journalen hos Åhlén & Åkerlunds förlag. Där verkade hon fram till 1946 i roller som reporter, redigerare, redaktör och chefredaktör; den sistnämnda post avsade hon sig dock efter bara ett år.[3]

I sitt äktenskap med journalistkollegan Staffan Rosén, vilket varade 1939–1946,[3] fick Ria Wägner två söner och varvade i perioder yrkesarbetet med att vara hemmafru. Den stora kärleken och livskamraten blev författaren Gustav Sandgren, som hon träffade när de båda var gifta på varsitt håll. De bröt upp från sina respektive äktenskap och levde tillsammans från 1945[5] till hans död 1983. Tillsammans fick de 1947 dottern Veronica Wägner, som även hon blev författare.[3]

Under 1950-talet publicerade Ria Wägner tillsammans med sin mor flera rese- och kokböcker. De hade titlar som Möte med Stockholm (1950), 8 spanska städer (1952) och Smakbitar från åtta länder (1953). Hon översatte även böcker i monografiserien Tidens franska klassiker och de tre första titlarna i deckarserien Jaguar.[3]

TV-programmet Hemma

[redigera | redigera wikitext]

När Wägner 30 november 1956 tog steget in i TV-mediet och den karriär som gjorde henne känd för den stora allmänheten, var hon alltså redan en etablerad journalist och författare. TV i Sverige befann sig då fortfarande på experimentstadiet. Trots tveksamhet från TV-ledningen inför att låta en medelålders flerbarnsmor synas som programledare fick hon uppdraget att leda ett timslångt direktsänt eftermiddagsprogram.[3]

Från 1956 till 1977 (med ett uppehåll mellan 1966 och 1970) ledde och producerade Wägner Hemma, ett program för ”de lite över axeln sedda hemmafruarna, med något praktiskt, något matnyttigt, något för själen och ett stänk av glamour”, som hon själv uttryckte det. Inslagen i det som kom att bli prototypen för våra dagars magasinsprogram kunde vara en blandning av cittrakonserter, husmorsknep, hattparader, etruskisk konst, garderobsstädning, poesiläsning och matlagning. Varje program avslutades med att Wägner vinkade adjö till tittarna med bakvänd hand. Vinkningen, som hon hade tagit med sig från Italien,[6] kom att bli hennes signatur, både plagierad och parodierad.

Hemma blev ett populärt och folkkärt program med stor genomslagskraft. Recensenterna däremot tyckte programmen var menlösa, och Wägner kallades ”insnöad, naiv och präktig”. Under några år i slutet på 1960-talet lades programmet ner, då det ansågs för opolitiskt. Från 1970 återupptogs Hemma av TV i Göteborg och sändes till 1979 då Wägner gick i pension. Wägner fungerade även som producent av programmet.[3]

Andra aktiviteter, senare år

[redigera | redigera wikitext]

Vid sidan av TV-uppdraget var Ria Wägner 1962–1963 chefredaktör för tidningen Idun,[3] som 1963 slogs ihop med Vecko-Journalen. På Idun hade Elin Wägner varit redaktionssekreterare 1907–1917 och Ellen Rydelius detsamma under åren 1921–1923.[3]

På 1960-talet medverkade Wägner i ett antal husmorsfilmer.[7] Under decenniet skrev Wägner reseguider för Bonniers, om Portugal (1963), Rom (1965) och Italien söder om Rom (1965). Dessutom kom kokböckerna Glad och hungrig eller jag tar vad jag har (1967) och Gott och skönt med spaghetti och makaroner (1968).[3]

Tillsammans med Gustav Sandgren skrev hon även reseböckerna Första gången i Rom (1973) och Första gången i Paris (1977). År 1991 kom memoarboken Rena rama Ria: intryck och hågkomster, och 1996 Dubbel matglädje, skriven tillsammans med dottern Veronica Wägner.[3]

Sitt sista framträdande i TV gjorde Ria Wägner 1998. De medverkade hon i Mark Levengoods TV-serie Kväll i Kungariket.[3]

Wägner avled på Lidingö 1999, 85 år gammal.[3] Ria Wägner är gravsatt i minneslunden på Lidingö kyrkogård.[8]

Erkännande och eftermäle

[redigera | redigera wikitext]

Ett postumt erkännande från TV kom år 2014, då TV-producenternas pris för ”insatser som är världsledande när det gäller innovation och kreativitet” döptes om till Ria-priset. Motiveringen var ”som en hyllning till den legendariska kvinnliga TV-personligheten och producenten Ria Wägner”.[3]

Bibliografi (urval)

[redigera | redigera wikitext]

Författande

[redigera | redigera wikitext]
  • Möte med Stockholm (tillsammans med Ellen Rydelius, med teckningar av Gunnar Brusewitz), 1950
  • 8 spanska städer (tillsammans med Ellen Rydelius), 1952
  • Smakbitar från åtta länder (tillsammans med Ellen Rydelius), 1953
  • Häpen och hungrig, 1958
  • Med Ria vid TV-spisen (ill. av Birgitta Nordenskjöld), 1960
  • Käraste systrar (ill. av Gunilla Cederholm), 1961
  • Portugal (Bonniers reseguider), 1963
  • Italien söder om Rom (Bonniers reseguider), 1965
  • Glad och hungrig eller Jag tar vad jag har, 1967
  • Gott och skönt med spaghetti och makaroner, 1968
  • Holland: en reseguide (Bonniers resegudier), 1971
  • Första gången i Rom (tillsammans med Gustav Sandgren), 1973
  • Första gången i Paris (tillsammans med Gustav Sandgren) 1977
  • Satsa på ett leende: 31 kåserier (ill. av Ditte v d Schulenburg-Kjellberg), 1986
  • Rena rama Ria: intryck och hågkomster, 1991
  • Dubbel matglädje (illustrationer av Veronica Wägner), 1996

Översättningar

[redigera | redigera wikitext]
  • W. C. Tutte: Vilt blod (originaltitel: Hidden Blood), Wennerberg, 1950
  • Raymond Radiguet: Djävulen i kroppen (Le Diable au corps), Tiden, 1950
  • Denis Diderot: Rameaus brorson (Le Neveu de Rameau), Tiden, 1951
  • Olga Golbaek: Vi tonåringar: vägledning i skönhetsvård, intim hygien, utveckling av personligheten m.m. (Teen-age), 1952
  • Alphonse Daudet: Sapho: en parisisk sedeskildring (Sapho), Tiden, 1956
  • Honoré de Balzac: Kyrkoherden i Tours ; Den ryktbare Gaudissart, Tiden, 1956

Referenser

[redigera | redigera wikitext]

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. 1 2 3 4 5 6 Maria (Ria) Wägner 1914-10-28 — 1999-11-11 Journalist, programledare, TV-producent, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon-id: RiaWagner, läst: 28 september 2020.[källa från Wikidata]
  2. ↑ FinnGraven.se, läs online, läst: 28 september 2020.[källa från Wikidata]
  3. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 Wallmark, Marja (8 mars 2018). ”Maria (Ria) Wägner” (CC BY 4.0). skbl.se. http://skbl.se/sv/artikel/RiaWagner. Läst 28 april 2026.
  4. ↑ Frodin, Daniel (13 november 1999). ””Hon var fru Television” – Ria Wägner död”. wwwc.aftonbladet-cdn.se. https://wwwc.aftonbladet-cdn.se/nyheter/9911/13/ria.html. Läst 28 april 2026.
  5. ↑ ”Hundraåringen Ria Wägner, Sveriges första TV-kändis”. Radiofynd. 6 juni 2014. sid. 32:15–. https://www.sverigesradio.se/avsnitt/379847?programid=1602. Läst 28 april 2026.
  6. ↑ "Proffsresenär gjorde guideboken njutbar" Svenska Dagbladet 27 februari 2015 (KB)
  7. ↑ ”Ria Wägner”. Svensk Filmdatabas. https://www.svenskfilmdatabas.se/sv/item/?type=person&itemid=406644. Läst 28 april 2026.
  8. ↑ ”Ria Wägner”. findagrave.com. https://sv.findagrave.com/memorial/216143176/ria-w%C3%A4gner. Läst 28 april 2026.

Allmänna källor

[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
v • r
Svenska kvinnliga TV-pionjärer
Enkanaltiden
Tvåkanaltiden
och senare
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Ria_Wägner&oldid=59233973”