Hoppa till innehållet

Max Engman

Från Wikipedia
Max Engman
Max Engman, 22 augusti 2008.
Född27 september 1945[1]
Helsingfors[1]
Död19 mars 2020 (74 år)
Medborgare iFinland
SysselsättningHistoriker[2]
ArbetsgivareÅbo Akademi
Utmärkelser
Statsrådet Mauritz Hallbergs pris (1984)
Svenska Akademiens Finlandspris (1994)
Stora historiepriset (2007)
Karl Emil Tollanders pris (2017)
Zibetska priset (2017)
Riddartecknet av I klass av Finlands Vita Ros’ orden[3]
Redigera Wikidata

Max Robert Engman, född 27 september 1945 i Helsingfors, död där den 19 mars 2020, var en finländsk historiker och översättare.[4]

Biografi

[redigera | redigera wikitext]

Engman växte upp i ett tvåspråkigt medelklasshem i Helsingfors och avlade studentexamen 1964 vid Svenska normallyceum. Han studerade historia vid Helsingfors universitet för den kände medeltidsforskaren professor Jarl Gallén.[5]

Engman var 1968–1972 tjänsteman vid Riksarkivet i Helsingfors, där han grundligt lärde sig arkivforskningens principer och praxis. År 1972 utnämndes han till redaktionssekreterare för Historisk Tidskrift för Finland (HTF), vilket inledde en inalles 28-årig bana i tidskriftens redaktion, varav de sista 18 åren som ansvarig redaktör 1982–2000. Under hans era började HTF regelbundet publicera projektöversikter samt översättningar av finskspråkiga och utländska artiklar, och ökad publicering av modern politisk historia och socialhistoria.[5]

Engman disputerade 1983 på avhandlingen S:t Petersburg och Finland. Migration och influens 1703–1917, i vilken han påvisade hur betydelsefullt det snabbt växande S:t Petersburg kom att bli för hela södra Finlands ekonomi och sociala utveckling under den kejserliga epoken. Han utnämndes 1985 till professor i allmän historia vid Åbo Akademi[6] och under perioden 2003–2007 var han chef för Stiftelsens för Åbo Akademi forskningsinstitut. Han var gästprofessor vid University of Minnesota 1997 och vid Södertörns högskola 2008–2009.

Engman har i sin forskning främst uppehållit sig vid finsk-ryska relationer och de europeiska imperierna samt konstitutionella frågor och förvaltningshistoria. Mest uppmärksammat av hans verk är antologin Lejonet och dubbelörnen. Finlands imperiella decennier 1830–1890 (2000), i vilken han visade hur vidlyftigt finländarna hade deltagit i och gynnats av konstruktionen och expansionen av det ryska imperiet.[5] År 2009 publicerade han Ett långt farväl, en syntes om konstruktionen av staten och nationen Finland — en titel lånad från deckarförfattaren Raymond Chandler för att understryka hur utdragen den svensk-finska skilsmässan i många avseenden blev.[5]

Engman var styrelsemedlem i Svenska litteratursällskapet i Finland 1980–2013 och sällskapets styrelseordförande 2010–2013. Han var även styrelseledamot i Oskar Öflunds stiftelse från 1987 och dess ordförande sedan 1998.[5]

Bibliografi

[redigera | redigera wikitext]
  • Mannen i kolboxen, 1979
  • S:t Petersburg och Finland, 1983
  • Förvaltningen och utvandringen till Ryssland 1809–1917, 1995
  • Petersburgska vägar, 1995
  • Norden och flyttningarna under nya tiden, 1997
  • Lejonet och dubbelörnen, 2000
  • Gränsfall: Utväxlingar och gränstrafik på Karelska näset 1918–1920, 2007
  • Ett långt farväl: Finland mellan Sverige och Ryssland efter 1809, 2009
  • Språkfrågan: Finlandssvenskhetens uppkomst 1812–1922, 2016

Utmärkelser, ledamotskap och priser

[redigera | redigera wikitext]

Noter

[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Max_Engman&oldid=59097863”