Jordskorpan
Jordskorpan[1] kallas också för jordens skal. Den täcker hela jorden, och tjockleken varierar från land till hav. Under oceanerna är den cirka 5–15[1] km tjock, under kontinenterna 35–50 km.
Jordskorpa, mantel och jordyta
[redigera | redigera wikitext]Tillsammans med den yttersta delen av manteln (mellan ett djup på 50–100 km[1]) utgör jordskorpan jordens litosfär (dess fasta del). I stort sett är jordskorpan alltid den del av litosfären som täcker jordytan. Ett känt undantag är Macquarieön, där en del av den övre manteln genom förkastningar tryckts upp till ytan.[2]
Jordens zoner
[redigera | redigera wikitext]Utifrån seismologin består jorden av den klotformiga kärnan, manteln utanpå den och den tunna jordskorpan ytterst.[1]
Om man istället ser på jordens mekaniska egenskaper, kan man dela upp jorden i andra zoner. Litosfären (kall och styv) ligger då ytterst, astenosfären (varmare och mjukare) under den. Innanför astenosfären följer den undre manteln (varm men mycket hård), den yttre kärnan (flytande) och underst den inre kärnan (fast).[1]
Sammansättning
[redigera | redigera wikitext]Jordskorpan under kontinenterna är cirka 35–50[1] km tjock, vilket innebär mindre än 1 procent av planetens radie. Jordskorpans massa är cirka 0,5 procent av den sammanlagda massan hos jorden.[1] Den består av magmatiska, sedimentära och metamorfa bergarter som utgör kontinenterna och områdena på grunt vatten. Under oceanernas djuphav är jordskorpan dock endast mellan 5 och 15 km tjock.[1]
Bergarterna i jordskorpan har en densitet på mellan 2000 och 3000 kg/m³, vilket är betydligt mer än vatten men mindre än densiteten i jordens inre.[1]
Övre delen av den kontinentala jordskorpan är av granitisk karaktär, det vill säga den har höga halter av kvarts. Den undre delen av den kontinentala skorpan och den oceaniska skorpan är dock båda basaltiska, med hög andel basalt.
| Vanligaste grundämnen i jordskorpan |
Ungefärlig procentandel av massan[3] |
Oxid | Oxidens ungefärliga procentandel av massan |
|---|---|---|---|
| Syre (O) | 46,1 | ||
| Kisel (Si) | 28,2 | SiO2 | 60,6 |
| Aluminium (Al) | 8,23 | Al2O3 | 15,9 |
| Järn (Fe) | 5,63 | järn som FeO | 6,7 |
| Kalcium (Ca) | 4,15 | CaO | 6,4 |
| Natrium (Na) | 2,36 | Na2O | 3,1 |
| Magnesium (Mg) | 2,33 | MgO | 1,8 |
| Kalium (K) | 2,09 | K2O | 4,7 |
| Titan (Ti) | 0,565 | TiO2 | 0,7 |
| Väte (H) | 0,14 | ||
| Övriga | 0,48 |
Tektonik
[redigera | redigera wikitext]Litosfären sammansatt av ett antal tektoniska plattor, vilka i viss mån är rörliga gentemot varandra.
Plattorna är tjockare under kontinenterna och tunnare över oceanerna, med delvis olika kemisk sammansättning. Under jordens tidiga historia utvecklades dessa kemiska skillnader mellan de olika lagren i planeten, påverkat av gravititation och olika ämnens skilda densitet.[1]
Den kemiska sammansättningen hos den kontinentala jordskorpan är mycket komplicerad, medan den oceaniska skorpans sammansättning är betydlig mer homogen. Åldern hos den oceaniska skorpan är nästan överallt mindre än cirka 150 miljoner år; materialet tillkommer ständigt via de mittoceaniska ryggarna och förvinner nedåt vid subduktionszonerna.[1]
Vid gränserna mellan plattorna finns bälten där jordbävningar och vulkanism är vanligt förekommande.[1] 90 procent av de jordbävningar som kan registreras sker längs med "eldringen" runt Stilla havet.[4]
En konsekvens av densitetsskillnaden är att när kontinentalskorpan och oceanbottenskorpan möts i subduktionszoner blir oceanbottenskorpan nedtryckt i manteln. Kontinentalskorpan trycks mycket sällan ner i manteln, och på grund av detta kan de äldsta bergarterna på jorden hittas i så kallade kratoner.
I enstaka fall kan det motsatta ske, genom att delar av manteln trycks upp till ytan genom förkastningar mellan tektoniska plattor. Ett sådant fall är Macquarieön.[2]
Övergång nedåt
[redigera | redigera wikitext]Jordskorpans temperatur ökar ju längre ner man kommer. I urbergsområden är ökningen cirka 10–22 °C/km, medan ökningen på platser med yngre, sedimentära bergarter är ungefär 30–35 °C/km.[1]
Jordskorpan övergår i jordens mantel via Mohorovičić-diskontinuiteten (Moho).[1] Denna diskontinuitet markerar en skillnad i den kemiska sammansättningen i materialet, vilket även markeras seismologiskt. I manteln transporteras de seismiska P-vågorna snabbare än i jordskorpan.[1]
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 ”jorden”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/jorden. Läst 4 juni 2026.
- 1 2 Goscombe, Ben D.; Foster, David A.; Wade, Ben; Schwartz, Joshua J.; Jeffcoat, Charles R. (2024-07). ”Tectonic evolution of Macquarie Island: Oceanic crust, metamorphism, new-type of core complex and transpression” (på engelska). Gondwana Research 131: sid. 115–180. doi:. https://linkinghub.elsevier.com/retrieve/pii/S1342937X24000431. Läst 31 maj 2026.
- ↑ ”Visualizing the abundance of elements in the Earth’s crust” (på engelska). World Economic Forum. Arkiverad från originalet den 22 januari 2026. http://web.archive.org/web/20260122021336/https://www.weforum.org/stories/2021/12/abundance-elements-earth-crust/. Läst 4 juni 2026.
- ↑ ”jordbävning”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/jordb%C3%A4vning. Läst 4 juni 2026.
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Jordskorpan.- Om jordskorpan på Sveriges geologiska undersöknings webbplats.
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|