Hugo Pipping

Hugo Pipping
Hugo Pipping i början av 1890-talet.
Född	5 november 1864 Tavastehus
Död	31 juli 1944 (79 år) Åbo
Medborgare i	Finland och Storfurstendömet Finland
Sysselsättning	Docent, språkvetare, universitetslärare, filolog, kurator, nordist
Arbetsgivare	Göteborgs universitet
Barn	Rolf Pipping (f. 1889) Nils Johan Pipping (f. 1890) Hugo E. Pipping (f. 1895)
Föräldrar	Knut Theodor Pipping
Släktingar	Aline Pipping (syskon)
Utmärkelser
Statsrådet Mauritz Hallbergs pris (1928)
Redigera Wikidata

Knut Hugo Pipping, född 5 november 1864 i Tavastehus, död 31 juli 1944 i Åbo, var en finländsk språkforskare. Han var pionjär inom den akustiska fonetiken, som han var den första representanten för vid ett nordiskt universitet, och innehade som förste innehavare professuren i nordisk filologi vid Helsingfors universitet 1908–1932. Vid sidan av fonetiken forskade han framför allt inom forngotländsk och fornsvensk filologi och ljudhistoria.

Pipping var sonson till Fredrik Wilhelm Pipping, bror till Aline Pipping och far till Rolf Pipping.

Bakgrund och studier

Pipping föddes i Tavastehus, där hans far Knut Theodor Pipping ledde byggandet av järnvägen mellan Helsingfors och Tavastehus. Modern var Aline Standertskjöld. Helsingfors blev dock Pippings hemstad, där han växte upp i kretsen av den Pippingska släkten. Han var alltid den bästa eleven i sin klass och var redan under skoltiden livligt intresserad av musik och pianospel.

Studentexamen avlade Pipping 1882 med utmärkta betyg och skrev samma år in sig i universitetets historisk-filologiska sektion för att studera latin, men bevistade även föreläsningar i sanskrit, franska och senare i engelska, ryska och grekiska. År 1886 var han klar med sin kandidatexamen med ämneskombinationen filosofi, sanskrit och komparativ lingvistik, romersk litteratur, finsk, rysk och nordisk historia.

Pipping avsåg ursprungligen att fullfölja sina doktorandstudier i sociologi och psykologi i London, där han vistades våren 1887, men föresatte sig efter Londontiden i stället att disputera i fonetik. Han uppmuntrades av dåvarande professorn i fysiologi Konrad Hällsten i Helsingfors att resa till Kiel för att under professor Viktor Hensens ledning sätta sig in i de nyaste metoderna inom den akustiska fonetiken. Innan han gav sig iväg gifte han sig 1888 med Anna Westermarck, syster till hans nära vän professor Edvard Westermarck. I Kiel samlade Pipping in material för en avhandling om klangfärgen hos sjungna vokaler, och efter hemkomsten disputerade han 1890. Avhandlingen fick så lysande kritik att Pipping 1891 utnämndes till docent i fonetik vid Helsingfors universitet — han var då den första representanten för detta ämne vid ett nordiskt universitet.

Uppsala, Göteborg och professuren i Helsingfors

När August Olof Freudenthal 1897 tog upp frågan om sin efterträdare med Pipping rådde han honom att resa till Uppsala för att göra sig kompetent för en professur i svenska språket. Under Uppsalaåren knöt Pipping nära vänskapsband med tidens främsta nordister, band som han upprätthöll livet ut. Det har sagts att kärleken till Sverige utgjorde en av de djupaste källorna till hans starka svenskhetskänsla. Återkomsten till Helsingfors var inte lätt: efter åren vid ett framstående språkvetenskapligt centrum kände han sig isolerad och ensam bland de få nordisterna i Finland.

Studierna i Uppsala resulterade 1902 i att Pipping kunde göra sig formellt kompetent för en professur i svenska språket. I stället för i Helsingfors utnämndes han 1903 till docent i nordiska språk och fonetik vid Göteborgs högskola, där han stannade till 1908. Till Freudenthals efterträdare som extra ordinarie professor i svenska språket och litteraturen i Helsingfors valdes han 1907; som medtävlare hade han filosofie doktorerna Oskar Fredrik Hultman och Herman Vendell. Benämningen på professuren och dess status ändrades 1908 till ordinarie professur i nordisk filologi. Pipping innehade tjänsten i 25 år och avgick med pension 1932.

Vetenskaplig gärning

Fonetik

Som fonetiker valde Pipping att inrikta sig på språkljudens akustik och örats roll i hur språkljuden artikuleras, och tog därmed avstånd från den traditionella genetiska skolans intresse för talorganen och artikulationen. Med den nya metoden och de nya instrumenten kunde han nå en exakt och objektiv ljudbestämning. Han var övertygad om att ljud som var likvärdiga för örat kunde vara producerade med olika artikulation. Pippings talrika artiklar om vokaler — bland annat i finlandssvenskan — och om vokalklang publicerades i inhemska, nordiska och internationella tidskrifter. Hit hör bland annat Zur Klangfarbe der gesungenen Vocale (i Zeitschrift für Biologie, XVII, 1890), Über die Theorie der Vocale (i Acta societatis scientiarum fennicæ XX, 1894) och Zur Phonetik der finnischen Sprache (i Mémoires de la Société finno-ougrienne, XIV, 1899). Pippings artikel om det bildade uttalet av svenska språket i Finland (1893) anses vara den första vetenskapliga beskrivningen av finlandssvenskan. Resultaten av hans analyser, som han hade fått stor hjälp med av sin hustru Anna, bedömdes som mycket tillförlitliga.

Det nya i Pippings synsätt var att han undersökte förhållandet mellan språkljudens objektiva egenskaper och de subjektiva hörselbilderna hos språkbrukaren. Han menade att avvikelser mellan hörselbilderna och resultaten av den objektiva analysen inte fick leda forskaren att göra skillnad mellan ljud som för örat stod varandra nära — det rådde enligt honom en "substitutionsfrändskap" för denna typ av ljud. Att Pipping redan 1901 formulerade en definition på en sådan frändskap framstår som en mycket tidig definition av en strukturalistisk ljudenhet, ett fonem.

Nordisk filologi och ljudhistoria

Senare forskade Pipping, utan att uppge intresset för fonetiken, huvudsakligen inom den forngotländska och fornsvenska filologin och ljudhistorien. Hit hör bland annat Om runinskrifterna på de nyfunna Ardrestenarna (1901), Gotländska studier (1901), Guta lag och Guta saga jämte ordbok (1905–07) och Äldre Västgötalagens ordskatt (i Acta societatis scientiarum fennicæ XLII, 1913). Senare publicerade han bland annat Finländska ortnamn (Åbo akademikommittés skrifter, 7, 1918), Om runinskriften på Rökstenen (Finska vetenskapssocietetens Acta, 49, 1919), Sex kapitel ur de nordiska språkens grammatik (i Studier i nordisk filologi, 12, 1921) och Inledning till studiet av de nordiska språkens ljudlära (1922).

Som filolog var Pipping anhängare av den språkhistoriska riktning inom språkvetenskapen som hade varit nästan allenarådande sedan mitten av 1800-talet, men fonetikerns syn på språket och språkutvecklingen kan skönjas som en nyskapande underton i de flesta av hans arbeten. Hans elev professor Arnold Nordling har sagt att Pipping i sin språkvetenskapliga forskning ibland utvecklade barockt fantastiska linjer. Pipping själv var av åsikten att fantasifulla och djärva förslag — även felaktiga — kunde föra forskningen framåt.

Samhällelig och kulturell verksamhet

Politik och språkpolitik

Pipping deltog i 1897 års lantdag som representant för adelsståndet. Han anses ha haft en relativt liberal inställning till lantdagens stridsfrågor, bland annat till frågan om religionsfriheten och om kvinnans rätt till lärartjänst vid statsskolor och seminarier. Senare blev hans ställningstaganden mer konservativa, i synnerhet när finskhetssträvandena radikaliserades och lantdagsreformen genomförts. Han stödde en aktiv svenskhetspolitik, som han sedan kom att bedriva inom den akademiska världen, men var mot den nya enkammarlantdagen, i vars verksamhet han inte deltog.

Som universitetsadministratör blev Pipping tvungen att tackla språkpolitiska problem när frågan om svenskans status vid Helsingfors universitet aktualiserades på 1910-talet. Pipping understödde de svenskspråkiga studenter som pläderade för en linjedelning på språklig grund i fråga om såväl undervisningen som studentnationerna. Han deltog även i det förberedande arbetet för grundandet av Åbo Akademi och betonade i planeringen av akademins verksamhet kraftigt de humanistiska vetenskapernas betydelse. Han var senare aktivt verksam i Stiftelsen för Åbo Akademi, bland annat som ordförande för delegationen.

Studentnation och kulturliv

Från studentnationernas sida fick Pipping ett bevis på uppskattning när han 1901 valdes till kurator för Nyländska nationen. Kuratorstiden blev mycket kort eftersom forskningen gick före allt annat, men Pipping hann delta i slutförandet av arbetena på det nya nationshuset.

Pipping var en förgrundsfigur inte bara inom den akademiska världen utan också inom det kulturella livet i Helsingfors. Han tog del i den livliga debatten kring rättskrivningsfrågan i slutet av 1800-talet och var under 1900-talets första decennium aktivt med i diskussionerna om teatersvenskan i Helsingfors. I motsats till många andra menade han att det borde talas högsvenska på teaterscenen, i syfte att hålla kunskapen om det svenska riksspråket och den kulturella sammanhållningen inom det svenska språkområdet levande. Pipping engagerade sig även i de frågor som Hugo Bergroths bok Finlandssvenska (1917) gav upphov till och som gällde finlandssvenskans särart och framtid.

Utmärkelser och ledamotskap

Pipping var ledamot av Finska vetenskapssocieteten, utländsk ledamot av Göteborgs vetenskaps- och vitterhetssamhälle samt korresponderande ledamot av Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien. För sin forskning inom fonetiken kallades han till hedersledamot av flera utländska vetenskapliga samfund, bland annat International Society of Experimental Phonetics (1930).

Som medlem av Svenska litteratursällskapets i Finland styrelse (1903–04 och från 1907, ordförande 1922–24) redigerade Pipping från 1910 sällskapets skriftserie Studier i nordisk filologi. I sällskapet ansvarade han framför allt för den språkvetenskapliga verksamheten och valdes senare till hedersledamot. På hans 60-årsdag den 5 november 1924 ägnades honom en festskrift med bidrag av 59 inhemska och utländska forskare.^{[källa behövs]}

Sista åren

Från slutet av 1920-talet drog sig Pipping allt mer tillbaka från den akademiska världen och överlät även sina förpliktelser inom Svenska litteratursällskapet åt nya krafter. Den oroväckande utvecklingen i Europa under 1930-talet och andra världskriget var en hård prövning för honom. Trots motvilja mot Tysklands nya regim upprätthöll han kontakten med sina vänner där. Efter att hans hem i Helsingfors skadats svårt vid ett bombanfall var det goda vänner som öppnade sitt hem för honom. Familjen och vännerna var Pippings fasta punkter i livet.

Vidare läsning

• ”Pipping, Knut Hugo”. Finlands författare 1809-1916. Helsingfors: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura och Svenska litteratursällskapet i Finland. 1993. sid. 582–583. ISBN 951-717-714-3 
• Pipping, 2. Knut Hugo i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1915)
• Pipping, 2. K. Hugo i Nordisk familjebok (andra upplagans supplement, 1925)
• Festskrift tillägnad Hugo Pipping på hans sextioårsdag den 5 november 1924., Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, Helsingfors, 1924, Wikidata Q113518965, ISSN 0039-6842, https://urn.fi/urn:NBN:fi-fd2019-00022477 
• Hugo Pipping, Wikidata Q11863723 

Externa länkar

• Släkten Pippings arkiv vid Svenska litteratursällskapet i Finland