Hoppa till innehållet

Hans Ruin

Från Wikipedia
För filosofen och skribenten född 1961, se Hans Ruin (filosof).
Hans Ruin
Hans Ruin cirka 1930.
Född18 juni 1891[1][2][3]
Helsingfors[1]
Död3 november 1980[1][2] (89 år)
S:t Görans församling[2][1]
Medborgare iSverige, Finland och Storfurstendömet Finland
Utbildad vidHelsingfors universitet[1]
SysselsättningFilosof[1], psykolog[1], författare, estetiker[1]
ArbetsgivareÅbo Akademi[1]
BarnMartina Ruin (f. 1921)
Olof Ruin (f. 1927)
FöräldrarWaldemar Ruin[1]
SläktingarIngrid Ruin (syskon)
Utmärkelser
Karl Emil Tollanders pris (1935)
Statsrådet Mauritz Hallbergs pris (1937)
Doblougska priset (1957)
De Nios Stora Pris (1962)
Redigera Wikidata

Hans Valdemar Ruin, född 18 juni 1891 i Helsingfors i Finland, död 3 november 1980 i Stockholm, var en finlandssvensk filosof och estetiker. Han var professor i filosofi vid Åbo Akademi 1945–1947 och docent i estetik vid Lunds universitet 1947-1952,där han sedan var forskningsdocent 1952–1957. Han var även docent i psykologi vid Helsingfors universitet 1927–1936 och i konst- och litteraturpsykologi 1936–1949.

Biografi

[redigera | redigera wikitext]

Ruin var son till professorn Waldemar Ruin och Flora Lindholm. Han gifte sig 1917 med Karin "Kaisi" Sievers (född 1894), som var dotter till arkiater Klas Richard Sievers och friherrinnan Karin von Bonsdorff. Han var far till Olof Ruin, och morfar till David och Marika Lagercrantz. Också hans sonson fick namnet Hans Ruin och blev filosof (se Hans Ruin den yngre)

Ruin avlade studentexamen vid Nya svenska läroverket 1909. Han blev filosofie kandidat vid Helsingfors universitet 1913, filosofie licentiat 1921 och filosofie doktor 1923. I sin doktorsavhandling, Erlebnis und Wissen. Kritischer Gang durch die englische Psychologie, ställde sig Ruin kritisk till behaviorismen. Han såg på människan som en intellektuell varelse och höll sig till denna åsikt under resten av sin karriär.[4]

1923 publicerade Ruin studien Nutidskonst i psykologisk belysning som innehåller hans tankar angående övergången från den impressionistiska konsten till ”modernistiska riktningar” och till strävan efter ”ren konst”. Båda två teman som starkt skulle synas genom resten av hans estetiska verk.[4]

År 1934 utkom essäsamlingen Gycklare och apostlar, i vilken han konkretiserar de politiska hot mot kulturen som totalitära ideologier utgjorde i Europa. I boken gör han också upp med sin tidigare inspiratör Ludwig Klages, sedan denne anslutit sig till nazistiska ideal. Ruin varnade för att intuitionistiska och vitalistiska idéer på kontinenten lierat sig med en primitivistisk antiintellektualism och kulturfientlighet.[4]

Åren 1912–1930 arbetade han som bibliotekarie vid Helsingfors universitetsbibliotek. Under vinterkriget och fortsättningskriget bidrog Ruin till Finlands psykologiska försvar genom publiceringen av verk som Makt och vanmakt (1940) och Ett land stiger fram (1941). Året därpå publicerades Det finns ett leende som tydligt visar Ruins motstånd mot nazismen.[4]

Ruin var en aktiv gestalt i kulturlivet. Han var ordförande för Finlands PEN-klubb 1930–1931, styrelseledamot i Finlands svenska författareförening 1934–1945 (varav ordförande 1936 samt 1944–1945) och styrelseledamot i Svenska litteratursällskapet i Finland 1934–1946. Därtill var han medarbetare i tidskriften Nya Argus åren 1920–1946.

Ruins huvudverk Poesiens mystik (1935) bygger på en jämförelse mellan poetens intuitiva skapande process och den religiöse mystikerns strävan efter förening med det gudomliga. Han kallade poesin för "en religion för dem som inte har något annat hem på denna jord." Verket nådde snabbt en stor publik utanför akademin och gjorde djupt intryck på många författare i både Finland och Sverige. En andra upplaga med en kommenterande efterskrift av författaren utkom 1960, och verket trycktes på nytt 1978 sedan hermeneutiska perspektiv börjat tävla med analytiska i nordisk estetik.[4]

1949 publicerades Konstens brännspegel. Från impressionismens konst till diktaturernas som anses vara en av hans mest betydelsefulla estetiska verk, efter Poesiens mystik.[4]

Ruin var en mångsidig författare, som skrev om såväl kontinental filosofi som om konst och litteratur, liksom självbiografiska texter. Analytisk filosofi, som alltmer började dominera filosofiämnet i Norden, kände han sig dock främmande inför. Det var ett skäl till att han lämnade Finland och sökte sig till Sverige och en tjänst i estetik.

Efter flytten till Sverige bosatte sig Ruin i Lund, där han 1947 utnämndes till docent i estetik och från 1952 till forskardocent. Han ansökte därmed om svensk medborgarskap men besökte ändå varje sommar sitt sommarhem i Härligö i Ingå skärgård, en plats som ofta avspeglas i hans självbiografiska berättelser (bland annat i Hem till sommaren, 1960). I ett kapitel med titeln "I skuggan av en idealist" i Hem till sommaren har Ruin själv belyst sitt beroende av faderns stilkonst.[4]

I Sverige blev Ruin en av de populäraste offentliga kulturtalarna och under åren 1952–1957 verkade han som inspektor för Malmö nation.[4]

Svenska kulturfonden instiftade år 2003 Hans Ruin-essätävlingen för essäister. Tävlingen arrangerades i början vartannat, numera vart tredje år.[5]

Bibliografi

[redigera | redigera wikitext]
  • Krigets anlete (1919)
  • Erlebnis und Wissen. Akademische Abhandlung (1921)
  • Nutidskonst i psykologisk belysning (1923)
  • Själens försvarsproblem (1929)
  • Gycklare och apostlar (1934)
  • Poesiens mystik (1935)
  • Väl mött, Europa! (1938)
  • Rummet med de fyra fönstren (1940)
  • Makt och vanmakt (1940)
  • Ett land stiger fram (1941)
  • Det finns ett leende (1943)
  • Arvid Mörne (1946)
  • Ibsens förvandling efter "Brand" (1946)
  • Jarl Hemmer (1946)
  • Finlandssvensk modernism (1947)
  • Huru ett land återspeglas i konsten (1947)
  • Hur skapar skalderna? (1948)
  • Två världar (1948)
  • I konstens brännspegel (1949)
  • Föränderligt och oföränderligt i de estetiska begreppen (1951)
  • Drömskepp i torrdocka (1951)
  • Sju ögonblick och några reflexioner (1952)
  • Estetisk upplevelse och esteticism (1953)
  • Värdighet och behag bland akademiskt folk (1953)
  • Yrjö Hirn (1953)
  • Den poetiska visionen och verklighetsbilden (1954)
  • Nytt och gammalt i ny lyrik (1955)
  • Det sjunkna hornet (1956)
  • Hem till sommaren (1960)
  • Det skönas förvandlingar (1962)
  • Avoin ja suljettu käsi (1964)
  • Konsten att läsa och konsten att dikta (1966)
  • Den mångtydiga människan (1966)
  • Världen i min fickspegel (1969)
  • Höjder och stup hos Ibsen och några andra (1971)
  • Uppbrott och återkomst (1977)

Priser och utmärkelser

[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]
  • Ek, Thomas (2003). En människas uttryck: Studier i Hans Ruins självbiografiska essäistik. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, 657. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. ISSN 0039-6842. ISBN 951-583-098-2 
  • Ruin, Olof (2009). Hans Ruin: En gränsöverskridare. Vitterhetsakademiens serie Svenska lärde. Stockholm: Kungl. Vitterhets historie och Antikvitets akademien. Libris 11459827. ISBN 978-91-7353-311-9 

Källor

[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Företrädare:
Sven Larsson		 Inspektor för Malmö nation
1952–1957		 Efterträdare:
Gösta Ehrensvärd
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Hans_Ruin&oldid=59135008”